The World Is Mine

Jag har inte haft behovet av att skriva på ett tag. Jag har inte behövt reflektera över dagen, inte behövt tänka igenom veckan och jag har inte känt något behov av att få mina dagar dokumenterade. Men nu måste jag få skriva rad efter rad innan mina murar brister, för jag håller på att falla isär.

Jag vet inte vad jag ska tycka längre, inte heller vad jag ska tänka eller hur jag ska reagara. Jag vet inte om jag ska skrika eller skratta, om jag ska gråta eller bara sitta tyst. Hela mitt liv är upp och ner och jag vet inte hur jag ska få tillbaka det på rätt spår.


Ninja

Idag, för första gången på evigheter, var jag tvungen att mortionera lite utan musik. Det var så tråkigt att jag trodde att jag skulle avliva där på plats, eller... Lite längre fram med tanke på att jag faktiskt var ute och gick. Men, för att lösa detta avskyvärda problem så lekte jag att jag var en ninja. Många lustiga blickar fick jag, så värt det dock.


7 saker du inte visste om mig:

1. Jag brukar inte tänka konstiga tankar framför vissa människor, utifall att dom är tankeläsare.
2. På engelska pass finns det en bild av Enhörningar, jag är galet avundsjuk på hela landet.
3. Om jag råkar gå in i en stol, damsugare, vägg eller liknande så ber jag om ursäkt.
4. Jag älskar att färglägga Disneyprinsessor. Ni vet i sånnadära stora ritblock?
5. Jag har alltid olika sockar på mig.
6. Jag gråter av Disneyfilmer.
7. Jag har tre låtar på min spellista på spotify, hittar inget annat bra att lyssna på. (Janis Joplin - Me and Bobby McGee, Kathryn - I See You, Judy Kuhn - Colors of the Wind)



Jag tänkte egentligen skriva 10 saker ni inte visste om mig. Men jag kom inte på något annat roligt att skriva. Jag är en tråkig person.

FOR NARNIA!!

I Maryland finns det en stad som heter Narnia. När jag fick reda på det så höll jag nästan på att kissa ner mig för att jag blev så exalterad. Jag smsade alla minna vänner, skrev det på facebook och nu berättar jag det här. Än så länge har ingen tyckt att det är lika fantastiskt bra som jag tycker att det är. En av dom sa faktiskt åt mig att växa upp. Känns som att jag måste byta vänner.


-

Jag har försök skriva den senaste veckan. Men orden vill inte komma ur mig. Det blir som att det tar stopp. Jag vill berätta vad som har hänt, varför jag är tillbaka på ruta ett igen. Men orden finner sig inte.

x3

Idag fyller min moster 35 och hon ska ha en stor fest hos sig och har bett alla hon känner att komma.
Idag har en väldigt nära vän till mig sitt födelsedagsfirande i efterhand.
Idag har även estet sin årliga insparksfest.

Jag har för mycket att göra idag.


Jag gjorde en lista och fick en idol.

Vi gjorde en övning på skolan förra året som jag har tänkt mycket på den sista tiden. Våran lärare skrev upp 15 saker på tavlan och så skulle vi välja ut 10 av dom och ordna dom från 1 - 10, 1 skulle vara den saken som var viktigast. Jag kommer inte ihåg vad alla ord var, men några av dom var; ge kärlek, få kärlek, hälsa, pengar, utbildning, pengar, lycka, hopp och tro. Jag kommer inte ihåg hur min lista såg ut, men jag vet att jag valde pengar väldigt högt upp och ge kärlek samt få kärlek väldigt långt ner. Hälsa fick inte vara med alls. En lärare kom in i klassrummet och läste igenom några av våra listor. När han kom till min så frågade han varför jag inte hade hälsa med på min lista. Jag svarade att det inte är någon idé att önska något man aldrig skulle få. Han log mot mig och sa att underverk sker varje dag. Dagen efter började hans tjänstledighet så att han skulle kunna börja sin cancerbehandling.

Jag fick veta att cancern tog hans liv igår, igår var också den första dagen som jag inte har känt av någon smärta alls för första gången på snart två år. Hälsa står numera högst upp på min lista.

Vila i frid.


-

Nej, nu orkar jag inte mer.

Adrenalin som pumpar

Nervositeten klöser i kroppen, hjärtat pumpar och andetagen skyndas på. Händerna skakar och man går fram och tillbaka och muttrar meningslösa ord för sig själv; "Så ja Manda, det kommer att gå bra. Andas" Man får klappar på axeln och ord som tröstar för sekunden, vissa ger en kramar och viskar i ens öra "Det kommer att gå bra, nervositeten släpper när du är där"

Plötsligt så är man där, med strålkastarna riktade mot sig. Publiken sitter och klappar med förväntansfulla miner. Kompet börjar spela, hjärtat slår fortare och svetten bryter fram. Helt plötsligt så klickar det till "Nej, här ska ju jag sjunga" och då tar man ton. Efter första versen så är man inte kissnödig längre, nervositeten är borta och man sjunger för allt vad man är värd. Man lever sig in i musiken, dansar, skuttar, hoppar. Sista tonen tar vid och sen står man bara där, tar emot applåderna och skriken. Man riktar stegen mot scenutgången och dansar iväg, med applåderna i ryggen. Väl bakom scenen så går leéndet från öra till öra och allt som går igenom ens huvud är "Fan vad kul det där var"

Det finns inget som är mer fantastiskt än att stå på en scen.

Musik i skolform.

Jag valde att plugga estet musik för att jag älskar musik, för att jag ville att musiken skulle bli mer än en hobby, för att jag ville att musiken skulle bli en vardag. Jag valde estet musik för att jag skulle få möjligheten att föra ett intressant och givande samtal om olika band och om musiken dom spelar. Jag valde estet musik för att få chansen att umgås med människor som älskar musik lika mycket som jag.

Men nu när jag tänker på att skolan börjar i morgon och att jag ska påbörja mitt andra år på gymnasiet så känner jag inget annat än ångest. Ångest över att träna, prestera och att bli bäst. För det är det vi får lära oss; Träna som galningar så att ni blir bäst. Jag håller på med musik för att det är kul, för att det är något jag älskar att göra, men inte för att bli bäst. Jag sitter inte och tränar i flera timmar varje dag, jag försöker inte få noterna att sitta som handen i handsken och jag har inte världens bredaste musiksmak.

Musiken är inte lika rolig längre. Den slutade vara det när jag började få betyg på någonting som jag älskar att göra. Jag vill inte tillbaka till skolan, jag vill inte tillbaka till prestationsångesten och jag vill inte tillbaka till rutinerna.

Röntgen

När man ska och röntga sig så får man inte ha på sig bh med bygel, armband, halsband, ringar, örhängen eller piercingar. Jag ska och göra en fullkroppsröntgen* i September, vilket betyder att jag måste ta av mig mina örhängen.



Som ni kan se så har jag örhängen med små kulor som är en pain in the ass att få i. Dom är helt omöjliga att få ut också. Och jag är väl medveten om att jag inte har några kulor i på bilden. Men detta faktum betyder att jag måste köpa nya örhängen bara för att jag ska till sjukhuset. Trevligt.



*Fullkroppsrönken är när man röntgar allt från pannan ner till fotknölarna. Typ.

Skolpanik

Skolan börjar på måndag och jag vill verkligen inte dit. Jag vill inte gå i skolan och tvingas till att göra si och göra så.

Det är kul att skolångesten börjar innan skolan. Det känns som att det kommer att bli ett mindre bra år.


De senaste sju dagarna

Mamma säger att jag får sluta skolan om jag har en årilg (<-Inte ett riktigt ord va?) inkomst på 250 000:- Jag satt länge och tänkte på olika sätt som jag skulle kunna tjäna pengar på, och då slog det mig; Jag skriver en bok. Försöka kan man i alla fall.

Så, de senaste dagarna har jag jobbat, skrivit och spelat några toner på gitarren. Ett par helt perfekta dagar vill säga.

Vad ska jag ta mig till med en värdelös läkare som dig?

Jag var på sjukhuset för någon dag sedan. Läkaren tittade på mig, suckade och sa sedan "Ja, vad ska vi ta oss till med dig?"

Ja, varför inte ge mig lite mer piller, eller kanske ta onödiga blodprov, kanske göra så att mina händer sväller upp tillräckligt mycket så att dom blir obrukbara i nästan tre dagar, eller så kan dom ju sucka och fråga mig vad dom ska göra.

Sveriges sjukvård är bra när man inte är sjuk alls, eller om man är på gränsen till död. Är man mitt i mellan, som jag är, då är det lika bra att ge upp hoppet.

Fotojobb

Jag ska, om ungefär 1 timme och 30 minuter, åka bort mot den större staden för det första fotojobbet jag har haft på över 3 månader. Det känns nervöst, men samtidigt bra.

Nu ska jag dra på mig kläder som ser hela och rena ut, istället för mjukisbyxorna och tröjan, som har blivit lite nötta och håliga. Jag ska tvätta håret, blåsta det torrt och sen platta det för att få bort lockarna jag har i längderna. Ögonfransarna ska böjas, mascara ska smetas på och läpparna ska få en annan färg. Det blir nog en speciell dag idag, speciell för att den är vanlig och en sån har jag inte haft på länge.


RSS 2.0